Dior me, dior me not

Kollar på Oprah om en familj som förlorade sin yngsta son i en flygkrasch. En av bröderna gråter med jämna mellanrum. Åh, jag blir så himla blödig när killar gråter. Det känns så fint och äkta på nåt vis. Den äldste sonen sitter i publiken, dom filmar bara honom ibland. Jag vill se mer av honom. Jag vill veta varför han sitter i publiken och inte i soffan bredvid Oprah med de andra i familjen. Jag vill se hans ansiktsuttryck när dom pratar om kraschen & allt det andra. Och var är systrarna de pratar om? Varför är inte de med? Åh så sorgligt det är. Måste de prata med gråten i halsen? Måste de va så himla fina? Fan alltså. Man tycker att dom borde varna för såna här program, precis som dom varnar för skräckfilmer.